Såhär på kvällskvisten (åh mitt favoritord tror jag) blir man lätt alldeles melankolisk och ensam.
Jag hittade till magiska björks blogg och hon hade skrivit jättelångt och hjärtskärande fint om hela Morrisseyäventyret. Och i hemlighet blev jag alldeles orimligt smickrad av allt fint hon hade skrivit om mig.
Allt blev så levande förståss och jag kröp ihop och hulkade en lång stund i en blommig kudde. Jag blir fortfarande så otroligt ledsen varje gång Helsingborg kommer på tal, och det känns så sorgligt eftersom att det var så fint på sitt vis också. Jag är bara ledsen helatiden. Mest bara för att det är slut.
Det har ju varit det enda jag tänkt på och existerat för sen Stella rinde mig en kylig vårmorgon på tåget.
Egentligen sen den där kvällen jag hörde Bigmouth för allra första gången i mitt liv.
Urfånigt. 
Nu blev tillvaron bara menlös och grådaskig, som pulverkaffe med för mycket vatten.
Och någon glad stans i Sveriges södra del dansar en massa fint folk till Pulp och jag är inte tillräckligt avundsjuk för att orka gnälla mer om det men jag tror att det hade vart ett dunderfint slut på min sommar.

världens bästa människor. någon dag ska vi ha världens bästa upplevelse. någon någon dag. när vi är redo innan den dammar sönder.

[låt dig inte luras av sångvalet. i min ipod finns endast the smiths och morrissey fortfarande. fast jag känner hur dave sjunger i hörnen av mitt medvetande ibland.]